Ja. Jag gick och funderade lite på det här när jag traskade hem ifrån stan.

Vi lämnar ju bort våra djur ibland till ett semesterhem. Inge vidare fara med det. Men hur blir det egentligen efteråt?
Band knyts och en vänskap träder fram mellan semesterhemmet och ditt djur. Det är ju ofrånkomligt.

Men hur ska man egentligen bete sig som semesterhem? Ska man vara sitt allra bästa och finaste och mest underbara mot djuret? För att man tycker synd om djuret som har "förlorat" sin matte/husse under en tid?
Det låter kanske konstigt, men ska man verkligen öppna upp sig så mkt för någon annans djur? Inte säga att man ska vara elak eller ens hård, men när du är semesterhem åt någons djur, ska du verkligen öppna upp ditt hjärta så mkt att du sen inte klarar av att stänga det igen när det är dags för djuret att åka hem?

Jag sitter nu i en sits med liknande. Jag är inte sur eller bekymrad över det. Nellie har kommit till ett fantastiskt hem som är på många sätt så mkt bättre än mitt eget.
Så när ni läser vidare, tro inte att det här är något som personligen händer mig.
Detta är något jag funderat på i allmänhet.

Okej, åter tillbaka.
Man ska väl egentligen inte jämföra djur med ens barn, men för många är det ju faktiskt så. Djuren ÄR deras barn pga diverse olika orsaker. Inget fel med det.
Men okej, häng med i min tankebana här.
Om du lämnar bort ditt barn en vecka då du och karln ska på något superviktigt eller kanske en semester, släktingarna bor inte nära, så du lämnar hos en kompis.
Kompisen fattar tycke för ditt barn och gör sitt allra allra yttersta för att barnet ska ha det bra. Inte på något freaky sätt. Hon lagar barnets favoritmat, leker barnets favoritlekar, gör det barnet tycker allra allra mest om, är barnets bästa kompis, läser sagor på kvällarna, är aldrig grinig, ingen diciplin, myskvällar framför tv'n varje kväll osv osv. Detta gör ju att i barnets formbara huvud och hjärta, så kommer hon väldigt nära. Barnet fattar ett stort tycke för denna kompis och anser att hon är mycket bättre än mamma. Mamma blir ju arg så ofta, mamma har så mycket regler och för mamma får jag aldrig ha så här mycket skoj på vardagarna.
Är barnet ännu mindre, så kanske det t o m blir en incident där barnet kallar kompisen för mamma i saknad eller för att kompisen inte argumenterat emot det. (Worst case scenario!)

Hur som haver, allt detta gör ju att när det sen är dags för föräldrarna att hämta barnet så vill inte barnet åka hem. Den vill stanna hos kompisen, för det är ju rena paradiset där. Hon är mycket bättre än mamma.
(Kom igen, hur många har inte blivit ledsna när mamma/pappa kommit för att hämta hem en, för att man vill stanna längre?)
Detta gör ju inte mamma och pappa särskilt glada. Dom har ju saknat ungen och så vill den stanna kvar.


Okej, detta är extremt. Men häng med vidare.

Ta nu detta och överför det till en hund/katt/whatever.
Vi gör ju så. När vi är hundvakt eller dylikt åt någons djur så ser vi till att den har det så jäkla bra vi bara kan.
Såklart kan vi ju inte låta bli att öppna upp vårat hjärta heller när dom är där. Vi sitter och gullar lite extra, den får sova i ens säng och oj oj vad vi nästan börjar älska detta underbara lilla djur.
Så är det dags för den att åka hem.. Det blir sorgligt, man vill att djuret ska stanna.
Men vad är mest rättvist?
Personen har ju lämnat djuret hos denna i godan tro att det är samma djur jag kommer hem till. En semester utan djur har vi väl alla rätt till? Dom lever ju trots allt i x antal år. En paus NÅGON GÅNG är inte olagligt.
Men är det rättvist att komma hem och få veta att djuret har det bättre där? Eller att djuret inte vill komma hem längre för att den har fått uppleva något så mkt bättre där ?
Det behöver ju inte betyda att ens egna hem är skit, den kan ju ha haft det bra när den var hemma. Men ett semesterhem kommer ju oftast att kompletera lite extra för att det inte är ens egna. Den får lite extra kärlek och så.

Vi vill ju säga att djuret känner sin egna familj, men samtidigt när vi säljer djuret så säger vi att den enkelt passar med alla och kan hänga med alla. Så hur ska vi egentligen ha det? Är dom formbara eller inte?