Två saker som jag ständigt är.
Egentligen borde jag sova just nu. Men jag vet inte. Jag känner mig rätt så blandad i känslostadiet just nu, att jag inte tror att jag kan. För mkt i huvudet helt enkelt.

Alla vet väl att filmer kan påverka än? Det är väl inte konstigt. Eller?
Jag kan se en film, som handlar om katter, hur fina dom är och jag kan känna just där att katter är bra. Fastän jag sen, en stund senare när filmen är slut, vet att jag ogillar katter(ledsen kattfolket där ute!).
Jag kan gå kvar riktigt länge och känna mig påverkad av en film/serie/etc.
Man ser en film om djur som far illa och känner att man måste skänka mera pengar till Greenpeace, eller vilken djurorganisation kan jag kontakta, för här ska det jäklar anamma adopteras och flaskmatas!
Jag är både spontan och organiserad. Det ser verkligen inte ut som så ifall man ser mitt hem däremot.

Jag tittade på Gilmore Girls och skrev därefter ett långt utlägg till Rileys pappa. T.ex.
Det här var förra året. Jag blev så irriterad och upprörd av hur våran situation är att jag helt enkelt inte kunde hindra mig.
Just då i det ögonblicket kändes det så himla rätt. Jag bara MÅSTE skriva det här brevet till honom, med alla mina känslor och tankar. MEN!  Det får inte vara för direkt. Det får inte vara argt eller upprört. Dessa tårar som trillar medans jag skriver, får inte synas i brevet. För sånt skrämmer bort. Sånt vet vi.
Jag skrev och skrev. Jag skrev ett långt brev. Jag läste det om och om igen. Här ska det inte låtas argt, surt, ledset eller fördömmande. Bara.. Känslor.. Tankar.. Funderingar och åsikter.
Jag läste det ytterligare en gång, sen så med bultande hjärta och torkade tårar på kinderna, så tryckte jag på "skicka".
Jag kände mig så fri. Så fri från tankarna som jag hade just då. Jag hade skrivit ut dom, jag hade delat dom. Två saker som är så viktiga vad gällande ens mående.
Att inte sitta och trycka på sånt som stör en. Folk tror att det är något bra, men för vem är det bra? Kompisen? Hon som sitter och mår dåligt för att hennes kompis inte vill dela med sig av sina problem så hon får en chans att hjälpa?
Föräldrarna? Som sitter och känner exakt samma som kompisen?
För henne själv? Det är destruktiv. Det äter upp en att sitta och mala i huvudet. Man kommer ingenstans.
Vill man absolut inte dela med sig kan man skriva ned på ett papper och sen gömma eller bränna. Bara man har fått ut det.

När jag städade i köket(mitt hjärta i lägenheten) häromdagen, så hittade jag brevet. Jag hade skrivit ut det. Varför vet jag inte.
Så jag läste det. Och vet ni vad?

Fy fan va bra skrivet det var.