Ibland funderar man ju lite över det. Hur vet man egentligen vad som är rätt och fel när det gäller ens barn ?

När folk frågar varför hon gör så, varför hon skriker, varför ditt och varför datt. Då ger man ju ett svar. "Det är för att.."
Som om jag skulle veta. Egentligen. EGENTLIGEN så har jag ju inte den blekaste anning om varför.  Riley berättar ju ingenting för mig på det sättet. Visst, man läser kroppspråk och man vet på ett ungefär vad det skriket och det pipet innebär.

Men vi pratar nu om väldans små barn som kanske egentligen inte riktigt vet själva vad det är dom vill.

Så då kommer vi till den stora frågan, vem är det egentligen som utsett sig själv till Gud och bestämt att den vet vad bebisarna menar ? Att det den säger är rätt.

Man frågar runt om tips och råd, folk säger att "Ja men gud, så här gör man". Ja, så gör DU. Men sen då ?

Det finns hundratals böcker om barn, det här är vad dom menar, så här tyder du ditt barns signaler, JAG VET VAD DITT BARN MENAR!

Varför jag funderar var för att jag fick idag frågan varför Riley hade skrikit så mycket på natten, var på jag säger att det är för att hon fått så mycket intryck under dagen och att iomed att hon har börjat drömma så kanske allt kommer så tätt inpå att det resulterar i en mardröm.
Jag blev hennes språkperson. Jag talar för Riley. För jag vet vad hon menar och vad som händer för henne.
Och ändå så känner jag mig helt tappad bakom en vagn ibland.
Jag känner mig nästan fräck ibland som talar för henne. Tänk om jag har fel liksom ?
Att ja men gud, så här är det ju! Och så är det verkligen inte så..

 

Hata mig inte angående bilden. Hon grät inte när jag stoppade i bollarna.
Utan för att jag fick en kaka och hon inte fick smaka på en gång.