Frida & Riley

2011-03-21
12:24:19

Fantastiska trotsen



Ja men visst, är den inte fantastisk? När ingenting duger och när allt man gör är skit.
Visst, det är väl egentligen inte så att dom ska komma in i det förens dom är 2-3, men vem bestämmer sånt egentligen?
Riley tycker tydligen att NU är perfekt.

Vi är ute och går, jag tar tag i hennes hand för att hon SKA hålla mig i handen när vi går över en gata, vad gör hon då? Jo, hon bestämmer sig för att spela död. Hennes kropp blir till smör och jag får bära henne i armen för att inte stanna mitt i gatan eller dra hennes lelösa kropp efter mig. VARJE jävla gång vi går över en gata.. Fett kul.
Det är komiskt dom första gångerna ja, men sen tappar det liksom stinget..

Får hon inte som hon vill, då ryker allt hon kan tänkas att få tag i, mössor, skor, vantar, allt som går att slita av. Det är kallt ute, har ni märkt det? Jag försöker få på skiten igen, men nejdå. Det åker av igen lika snabbt.
FINE! Åk i vagnen utan då, ifall det är det du gärna vill.
Kallt blir det..
Försöker igen.. Likadant resultat som innan.
Jag går och försöker hålla kvar mössan på huvudet med ena handen, hon skriker som en stucken gris och folk skakar på huvudet och tror att jag försöker tvinga henne att ha mössa. Klart som fan att jag gör! Inte tusan tänker jag sitta hemma med en sjuk unge som vägrade att ha på sig mössan. Nej tack.

Vi ska gå och sova.. Det är dags för en middagslur. Hon är trött efter allt gråtande.. Men när vi hamnar i sängen så är det som att energitomten slagit henne i pallet, så nu är det liv igen.. Man ser på hennes trötta ögon att hon är trött, men hon somnar inte. Hon sitter upp, pillar, påtar och försöker leka.
Nej, säger mamma. Det är dags att sova.
Jag lägger henne ner. Hon sätter sig upp. Jag lägger henne ner. Hon sätter sig upp.
Till slut hamnar hon i spjälsängen och jag går ut för att inte tappa humöret.


Visst. Jag är otroligt glad över att jag har en dotter som har en egen åsikt och lever efter den. Även hon har fantastiska dagar då hon lyssnar på mig hela dagen också.
Jag ser mig inte som en överkörd mamma som låter ungen bestämma. Absolut inte.
Ifall jag skulle få valet att ha "robot-britta" som aldrig säger emot eller gör något som skulle kunna liknas med ett uppror eller försök till egen åsikt. Så hade jag sagt nej. Ta din robotunge och gå.
Oavsett hur många gånger jag känner att jag får gråa hår, hur många gånger jag önskar att jag hade tagit fram en kondom den där natten, eller känner att jag ska göra som Moses mamma och stoppa henne i en korg och skicka henne till någon. Så älskar jag det. Det är en upplevelse. Det är något jag vet att jag kommer skratta åt om ett par år. Vi samlar på oss "Kommer du ihåg"-stunder. Flera varje dag.

Robot-Britta lär ju aldrig få uppleva det. Hon gör ju inget. Vad gör hon för något som man kommer kunna skratta åt senare?

"Nej men gud Olle! Såg du! Robot-Britta tog ett steg åt höger istället för åt vänster som vi sa åt henne! Vilken rebell!"


Nej tack, jag tar mitt gråa hår, mina trötta påsar under ögonen och leker med min fantastiska egensinniga, envisa, självständiga, påhittiga, lekfulla, råbusiga, trotsiga Riley. Hon som får mig att komma ihåg vad jag har ben, armar och tålamod till.