Frida & Riley

Ja fy tusan. Jag är så trött just nu.
Idag skulle det ju bli trevligt med lite rundvandring på marknaden här i stan. Så blev inte fallet.
Redan på vägen ner till stan så började Riley bråka. Hon skulle INTE sitta i vagnen, fine, du får så gärna gå, men nej, då skulle hon INTE gå, hon ska ha sin ryggsäck på sig. Jaha..  Då tar jag väl ut den då, men den är tung, nej, då ska hon INTE ha väskan på sig. Nehe.. Men då går vi då. Okej då.. *Går ett par steg* Nu Riley ska vi stanna för att vi måste över vägen. Katastrof. Katastrof! Nej, absolut inte. När vi väl kommit över så vänder hon på klacken och satsar rakt ut mot vägen igen, jag tar tag i henne och hon faller på rumpan. Tårar.. Elände.. Tragedi. You name it.
Jag får nog, sätter henne i vagnen och orkar inte hålla på längre. Spänner fast selen och slår på autopiloten hem till mamma. Hon skriker av hela sin fulla kapacitet hela vägen till mamma. Vi kommer fram till mamma och jag sätter ner henne, hon springer mot dörren och ska INTE hänga med upp till sin mormor. Fine.. Stanna här nere så går jag upp själv med Nellie då. Sagt och gjort. Hon står där nere och blir sur sen för att jag går upp.

....

Mamma kommer ner och tar upp henne och allt är fröjdens.. Såklart.. Vad annars?
Vi går ut till marknaden och allt går bra, hon springer och tittar och är så glad så glad. Tittar på det ena spännande saken efter den andra. Fröjdens fröjd!
Sen så vettefan vad som händer. Vi ska gå uppåt, men hon vill titta på en leksak, vi försöker få med henne men absolut inte. Hon ska inte. Jag tar tag i henne och lyfter upp henne och helvete vad arg hon blir. Skriker, sparkas och brottas. Försöker ta sig ur mitt grepp, men sorry, jag har ett järngrepp.
Vi traskar uppåt, folk vänder sig och stirrar. Autopilot på. Vi kommer upp mot torget och hon är fortf. inte lugn, inte ens i närheten av lugn. Mamma vill köpa saker till henne eller ge saker, typ napp, jag säger emot. Sånt här beteende ska INTE belönas. Hon får saker när hon har lugnat ner sig och är snäll. PUNKT.
Jag börjar få kramp i armarna efter allt brottande och sparkande. Vi går till skuggan och ställer oss där. Inget resultat. Mamma tar sen över och jag går och handlar en dricka till Riley, eftersom att vid det här laget så är hon nog väldigt törstig. När jag kommer tillbaka så är hon så lycklig så.. Vad fan.. Ger drickan. Allt är bra.
Hon leker och är glad.
Vi står där en stund och Riley får leka och sen så ska vi börja röra oss hemåt för att mamma ska iväg till landet.
Vad tror ni händer? gissa..
Katastrof. Elände.. Tragedi.. Tårar.
Hon slänger sig på marken och gråter och gråter. Jag får nog och tar upp henne och bara slår på autopiloten och går hemåt till mamma. Nu orkar jag inte mera. Det är för mkt bråk.
Hon skriker och brottas och mina armar gör ont och jag slänger henne över axeln och bara traskar.
Skrik bäst du vill. Mamma tänker inte släppa ner dig.
Varför? För att det vore självmord. Släpper jag ner henne springer hon rakt ut och rakt ut betyder rakt ut i vägen. Så nej tack. Axeln blir det.

Mmm.. Så är vi hos mamma. Vi ska fika.
Riley får sin trehjuling trots att hon är lika arg, det gör mig sur för att jag tycker fortf. inte att hon ska få något förens hon har lugnat ner sig. Men men.. Inte mkt att göra åt saken.
Hon leker och är glad, jag säger åt henne att hon inte får åka ut på vägen. Hon blir arg. Jag vänder bort cykeln mot vägen. Tårar... *djup suck*
Det här går ju GALANT SICKAN!... Vad sa du? Mother of the year-award till mig? Nej men åååh.. Inte? Jaha..
Mmm. Vi fikar en stund, börjar känna mig gladare och Riley får sig lite fika i magen också.
Sen ska ju mamma iväg. Riley och jag ska ju börja dra oss hemåt. Mmm.. Precis..
Jag TROR att ni kan gissa nu vad som händer när vi försöker börja ställa in cykeln.
You guessed it!! Mera tårar. MYCKET tårar. MYCKET skrik och HÖGA är dom också.

Vi klämmer ner henne i vagnen och skorna flyger, selen snurras ett par varv och fötterna gnids upp emot hjulen. härligt härligt!
Hela vägen hem skriks det, ungefär dom 5 sista minutrarna så somnar hon. Det var bara tårar och elände.
Så nu är jag trött. Klockan är tjugo i tre och jag är så trött att jag håller på att trilla av stolen.

För att inte nämna att natten har varit skitjobbig av diverse skäl. Mycket bråk och tårar där också.
Vad fan liksom?
Jag fattar poängen att barnen bråkar med dom som dom känner sig trygga med. Men jesus..
Visst, jag sitter inte och är dum och tror att alla barn går igenom detta. Det finns nog ett par härliga undantag här och var. Så kontrar man direkt med att man hoppas att dom nog blir jävliga i tonåren istället, dom där härliga undantagen. Men nej, så ska man INTE tänka.
Inte deras fel att dom fick perfekta barn som aldrig gör något fel eller tröttar ut sina föräldrar.

Jag tycker inte att det är fel att berätta om dom dåliga dagarna heller. Ifall Riley läser detta så får hon gärna fråga.
Hörrö 14-åriga Riley som precis googglat fram sin mammas gamla dammiga blogg!
Nu sitter du där, piercad på såna ställen så att din gamla mamma inte ska kunna se dom. Kanske en tatuering här och var också. Kanske har du t o m smygrökt eller provat dricka. Kom ihåg att din gamla dammiga morsa förstår vad du går igenom. Bara för att du precis läst om en dag då du varit extra jobbig, så betyder det INTE att jag inte älskar dig. Du är fantastisk precis som du är. Oavsett vad för hyss du gör och att mamma fick gråa hår redan när innan hon fyllt 30. Mitt gråa hår påminner mig dagligen om att det finns viktigare saker att bry sig om än rätta kläder, att saker ska gå enligt regelrätta scheman och att vara en perfekt morsa. Det påminner även om att ensam kan vara stark, att trots grått hår och saccosäckar under ögonen, så klarade vi det. Vi två. Du och jag.
Du är fin som du är. Ett par sista ord på vägen blir nog; Jag älskar dig och jag kommer att hitta piercingarna och tatueringarna och då blir det nog utegångsförbud på ett tag, så ring Millan, Nillan, Kurtan, Bengan och säg att den där FF-festen du tänkt planera när mamma åkt på russin-spa, får nog ställas in.
LOVE YOU!!
/Morsan