Frida & Riley

På med värmen och vi for iväg. Iväg för att tanka och köpa blöjor. Tanka gick bra, sen iväg till LIDL som såg ut att vara öppen, tog ut Riley ur bilen och fick se att dom inte öppnade förens kl 10.. Vad faan.. Bara in med Riley igen i bilen och sen iväg till Maxi som faktiskt var öppet :P Köpte blöjor och Riley vart sur för att hon inte fick sitta och titta på rullbandet.

In i bilen och ställa in adressen på GPS'en, sätta i en film åt Riley och så var resan igång.

Ja.. Vad ska man säga?
Första biten, piece of cake! Andra biten (STOCKHOLM), not so much.. Det är stora ombyggnationer vid Rissinge-nånting. Så jag bara hängde med strömmen och enligt skyltarna verkade jag vara rätt, enligt GPS'en var jag rätt. Sen någonstans där imellan så sket det sig. Strömmen gick åt vänster när jag skulle höger. Okej.. GPS'en börjar räkna om rutten och jag fortsätter köra och ser att det inte verkar vara så mycket skillnad enligt GPS'en. Kör och kör. Hamnar på fyrfiliga motorvägen inne i Stockholm. Ser skyltar mot Bromma och Vällingby och tänker va fan.. Hamnar så jag får betala innestadstullen(eller vad det nu heter) och jag verkar fan vara helt åt helvete. Men jag kör på och till slut så hamnar jag iaf rätt.. Men vi är inte framme förens 10.39.. Herre min je.. 
Riley var en liten ängel iaf. Bara satt och tittade på sin film och kollade på vägen.

Den fantastiska mitten då, hos Elin så var det JÄTTE trevligt! Elin som är typ min idol, förebild och bara hur jäkla fantastisk som helst, hade fixat iordning så att alla barnen fick baka pepparkakor, rulla lussekatter, göra egna julkort, smällkarameller, tomtar och snögubbar av flörtkulor och filttyg, samt att det fanns möjlighet att göra knäck också, men så långt hann vi aldrig. 
Till lunch serverades det den godaste pajen jag ätit på länge.

Herregud! 
Hur trevligt som helst och barnen lekte bra och bakade och stod i, men sen så blev Riley trött och vi var tvungna att börja röra oss hemåt, + att jag var lite orolig för att köra hem när det var mörkt.

Så 15.00 satte vi oss i bilen och jag ställde in rutten på GPS'en igen. Men helt plötsligt så var skiten tyst så när jag körde var jag sur på att jag fick titta på kartan med jämna mellanrum för att se ifall det skulle svängas eller inte. Så jag ringde pappa och frågade vad som var fel på skiten ifall den gjorde så, jag fick stanna vid en parkering någonstans i Huddinge för att starta om den. 
På't igen och iväg for vi.

Ja, vad tror ni händer? Jo, här körs det fel i någon jävla rondell. GPS'en sa åt mig att ta tredje avfarten i rondellen och jag trodde det var tredje avfarten ifrån min avfart, men se det var det inte! 
Så omvägen gick nu igenom Bromma, Alvik, Liljeholmen, jag såg innerstadsbussar emot Gullmarsplan och körde på Drottningholmsvägen. 
Det hade börjat mörkna nu och regnet stod i. Jag hamnde i en bilkö någonstans i 45 minuter (då hade jag irrat runt i Stockholm i en timme redan) och skyltarna visade rakt fram för Stockholm Enköping. Så jag kände ett lugn över att jag iaf. var i rätt riktning även om det gick förjävla segt. 
Riley hade börjat tröttna på filmerna och satt och surade. MEn sen så ville hon ha film igen så det gick snabbt över.
Så när köerna väl tog slut och jag förberedde mig på att åka framåt så sa GPS'en åt mig att göra en u-sväng, jag trodde den hade fått en hjärnblödning och tänkte att sådant får jag väl inte göra här? Så jag gjorde vad jag var tvungen och svängde vänster. Skiten sa åt mig att den räknar om rutten (om jag fick en 5'a för varje gång den sa det hade jag kunnat köpt mig ett flygplan..).. Så jag hamnade fel igen och körde runt som en idiot på olika vägar och motorvägar och rondeller igen. Mitt i virrvarret så hamnade jag på rätt väg iaf och körde sträckan som var på 65 km. I mörkret och regnet.. Jag såg inte ett piss. Vägen har aldrig varit så mörk. Helljuset vägrade att låsa fast sig så jag fick sitta och hålla in spaken samt ratten för att inte glida av vägen eller köra i blindo.
Körde och körde och kände att jag fick mer och mer ont i huvudet av att behöva kisa på vägen och hoppas på det bästa. Det var även inte kul när bilen for från sida till sida pga vinden och det blev lite halv vattenplanning då och då pga alla stora vattenpölar.
Efter 40 min så började jag att se skyltar mot Enköping, men GPS'en sa åt mig att jag skulle köra mot en rondell så jag tänkte att det var rondellen vid Västerleden där jag bor, så jag tänkte "what the hell" och körde dit, den är ju ändå närmare mig och jag var ju ändå på vägen..

Mm.. Det är ett beslut jag sparkar mig för idag..

JAG HAMNADE I VÄSTERÅS!!!

Jävla as GPS!!! Den hade ju inte tänkt på att vägen byggts om, och i mitt trötta tillstånd så hade jag inte heller tänkt på det. Nu var klockan 18 och jag hade setat här i 3 timmar, jag ville bara hem.

Ringde till pappa igen och var arg på GPS'en och frågade honom ifall jag nu måste åka till Västerås för att vända eftersom motorvägen är så jäkla lång. GPS'en vägrade räkna om rutten den här gången utan fick psykbryt och bara:
"Räknar om rutten"
"Räknar om rutten"
"Kör till angiven väg" (Vilket enligt den var till vänster där det var ett viltstängsel samt ett fält)
"Räknar om rutten"
"Kör till Tillinge"

Så pappa guidade mig upp till en väg där man kunde svänga upp och sedan ner till andra körbanan tillbaka till Enköping.

Jag var arg och sur och trött och jävligt oglad. Så jag bara körde och tänkte att nu jävlar är vi snart hemma och då tänker jag sätta eld på GPS'en.

Vad tror ni händer då?

Jo, helt jävla plötsligt så börjar det vrålas och låtas ifrån baksätet. Då har Riley lyckats öppna bildörren och den står öppen. På motorvägen. I 120 blås.

Jävlar i min låda!
Jag blev så rädd att jag skrek på henne att vad i helvete håller hon på med?

Hon blev så sjukt rädd och bara skrek. Hon skrek på hjälp och ville att jag skulle hjälpa henne och att hon var rädd.

Herregud så hemskt det var! Ni kan inte ana!

Jag kunde inte stanna på motorvägen för allt regn och för alla bilar. Det hade aldrig gått!
Så då var arbetet igång. Jag satt och försökte lugna ner Riley. Sjöng låtar, pratade, frågade, lugnade, sjöng, pratade, frågade osv osv.
När vi väl hamnade i rondellen vid Västerleden (där jag bor 3 min ifrån) så öppnades bildörren helt och Riley skrek ännu högre och jag försökte få henne att fokusera mer på mig. Men när vi väl kom ur rondellen så stängdes den igen helt och då kunde hon lugna ner sig.

Så under den lilla bilvägen hem ifrån rondellen så satt jag och berömde henne för att hon varit så duktig och att hon är en sådan duktig tjej.

När vi väl parkerat och var hemma så sprang jag ut ur bilen och fick henne i mina armar och där satt vi. Trötta och rädda och väldigt väldigt utmattade. 
Riley vägrade släppa taget så vi fick va en stund till, sen så var jag tvungen att sätta henne i framsätet för att kunna ta alla våra prylar. Hon vågade inte gå ner.

Mm.. Det var den resan ja..

Så till er som faktiskt som vi, inte hade fixat barnsäkert på dörren bak, gör det. Man tänker inte på det förens det händer. Nu så kommer vi inte åka ett steg utan att den är säkrad.
Fast Riley kommer inte öppna den igen. Allt hon pratar om nu är "inte öppna bildörren" "jätteläskigt". Så det lär nog sitta i ett tag..