21:30:26
Mjäkig eller hård?
Fan alltså, det var ett tag sen man skrev ett ordentligt inlägg på bloggen.
Men vad ska jag skriva om liksom?
Hm..
Mina kusiner är här i krokarna! Det uppskattas och är väldigt roligt! Dom bor väldigt högt norrut och det är inte så ofta som dom drar sig neråt hit. Jag är ännu kassare på att ta mig uppåt också.
Jag och Christoffer var och såg sista Harry Potter filmen också. Den var bra. Helt klart sevärd. Jag och Christoffer delade dock båda samma åsikt om en viss del i filmen. Får väl ta och skriva ut det sen när alla har sett filmen istället. Annars blir det väl SPOILER-alert på det här.
Riley är fortfarande i sin "härliga" trots.. Inget duger. Allt är fel. You name it.
Vi var på stan idag och fikade med mamma och när det var dags att åka och hon satt på cykeln och vi hade vinkat av kära mor, då kom störtfloden. Satan i gatan vad hon grät och skrek!
Hon ville vara med mormor, men hon skulle åka och kolla på båt så det gick ju inte. Till slut så fick jag nog och stannade vid en tom lekplats och satte ner henne ifrån cykeln och så fick hon ställa sig i "skamvrån" en stund.
Nu låter det kanske hemskt, men efter att man försökt att prata och lugna och inget funkar så är det de här det kommer till.
Jag satte mig brevid och väntade och efter kanske 2 minuter så var hon lugn och man kunde prata med henne och vi gick för att gunga en stund.
Lilla älsklingen, man känner sig som världens sämsta förälder, men det är seriöst det bästa sättet för Riley. När hon går igång på den växeln som hon kommer upp till, så är det ingen poäng med att försöka kommunicera eller "överrösta" skriket. De går inte. Bättre att hon får lugna ner sig och sen komma till mig, men att jag alltid finns i närheten och inte kastar in henne i skamvrån igen när hon försöker komma till sans.
Jag läste i någon föräldra-tidning att man inte skulle sätta barnen i skamvrån för att dom inte kan koppla till vad det är dom har gjort fel. Men om vi säger nu att X har klättrat upp på köksbordet trots att mamma har sagt nej och satt sig för att leka med vasen som står där. Mamma kommer in och ser detta och säger åt X att inte leka med vasen och att gå ner ifrån bordet genast. X gör inte det, utan plockar istället upp vasen och låter den trilla ner på golvet. Vad gör man då? Då har barnet varit direkt olydig mot en. Ska man vara pedagogisk och prata om det hela och säga "Det där var fel X, så får man inte göra." Medans man sitter och plockar skärvor och blommor på golvet. Eller ska man bara ryta till av den värsta grottkvinna-rösten och slänga in ungen på rummet tills den är snäll?
Ledsen om jag verkar hård, men det sista stämmer på mig. Det finns MÅNGA situationer där jag inte blir arg på Riley utan pratar och tar det lugnt, men när jag säger något och hon tittar på mig och "inte lyder" utan gör en direkt motsats, vad ska man tolka utav det?
Som när man säger åt att inte leka med maten och hon surar ihop och drar sen ut handen utanför stolen och bara protest-släpper gaffeln på golvet. Kom igen! Pedagogik!? Seriöst? Varför är det så fel för många att bli riktigt jävla arg? Det är ju en del av livet liksom. Sätter man sig emot mamma/pappa så kan det bli så att taket lyfter, men ingen dör och mamma/pappa blir glada snart igen. Man påpekar ju sen att man älskar barnet. Så är det ju.
Jag har hört det sägas att kanske hade det blivit bättre ifall man fick slå barn mera. Det tror jag väl inte mycket på. Däremot står jag nog på den sidan att vi har blivit för mjäkiga med barnen. Att det daltas för mycket och att vi inte blir tillräckligt jävla arga. Meningen är inte att barnen ska frukta oss, utan bara inte vilja göra mamma/pappa arg.
Jag har inte blivit uppfostrat hårt, men däremot har mina föräldrar blivit arga när jag har gjort något fel. Typ skitit i mina läxor och bara ridit hästar istället. Då fick jag gå in på rummet utan mat och höra att dom var besvikna på mig. Men nästa dag var det ju bra igen.
Eller som när jag ringt upp en telefonräkning på nästan 3000 kr. Då låg jag inte i lä. Då skrek dom på mig och satte mig ner för en lektion i telefonvett.
Men vad lärde jag mig av det då? Att fan i mig inte göra det igen. Och inte gjorde det ont eller dödade mig. Ingen slog mig.
Men jag tycker faktiskt att barn idag har mycket mindre respekt för sina föräldrar.
Självklart ska man förklara för barnen vad dom gjort för fel. Absolut! Men ibland verkar folk välja att använda förklarandet som enda bestraffning. Vad lär dom sig av det?
"Ok, om jag skjutsar ner vasen från bordet, då berättar mamma i lugn ton varför det är fel." Kom igen, varför ens bry sig?
Alla som någonsin varit ung vet hur lätt det är att koppla bort sånt. Hur man stänger av öronen och går till sitt "happy place" istället.
Nu menar jag inte att barnuppfostran är som hunduppfostran, för det vette fan, men om man nu använder det som exempel, att när du uppfostrar en hund, så daltar du inte med den. Du ryter tag när den kissar inne (om du precis har varit ute) och då nyper till den när den biter på något den inte får eller dylikt. En hård uppfostran för en liten valp, men som du får igen flera gånger om när valpen blir större. Då ligger det som grund där.
Det är bättre att ta tag i saken NU, än att vänta tills barnet gör samma sak när den är äldre. Varför mjäka för att dom är små? Det snackas ju överallt om hur smarta barnen är. Dom förstår. Kanske inte allt, men inte så lite som vissa tror, TROR jag.
Nåväl. Alla gör ju på sitt sätt. Jag HATAR att vara hård på Riley. Men det är ett uppfostringssätt som jag tror på. Curlande barn mår inte bra av det. Dom lär sig inget av det. Inget puschar dom till mera eller kräver att dom tar tag i saker.
Måste bara få tillägga. När jag och Riley var i lekparken så ville hon upp på en gunga. Hon försökte och försökte men kom inte upp, hon tittade på mig flera gånger och liksom "upp". Men så pratade jag med henne och sa "nej, försök igen nu" för jag såg så nära hon var. Jag förstod att flera andra föräldrar hade gett upp tidigare och gått fram och lyft upp henne, för det är ju bara en gunga. Men nej, satt kvar en stund till och hon försökte ett par gånger till och sen likt helvete så kom hon upp. Allt hon behövde göra var bara att skjuta fram foten lite mera så skon inte fastnade i ryggen på gungan. Hon var SÅ stolt när hon kom upp på gungan och kunde gunga själv!
Man ska inte vara hård JÄMT, men jag tycker att man ska kräva mera utav dom. Det som är möjligt för dom. Att plocka upp efter sig, att lägga saker i tvättkorgen, att kunna ta ner leksaker själv ifrån ett hyllplan som man vet att dom når, att ta sig upp själva när dom snubblar. etc etc.
Vad tycker ni? Är det fel att vara hård?
Men vad ska jag skriva om liksom?
Hm..
Mina kusiner är här i krokarna! Det uppskattas och är väldigt roligt! Dom bor väldigt högt norrut och det är inte så ofta som dom drar sig neråt hit. Jag är ännu kassare på att ta mig uppåt också.
Jag och Christoffer var och såg sista Harry Potter filmen också. Den var bra. Helt klart sevärd. Jag och Christoffer delade dock båda samma åsikt om en viss del i filmen. Får väl ta och skriva ut det sen när alla har sett filmen istället. Annars blir det väl SPOILER-alert på det här.
Riley är fortfarande i sin "härliga" trots.. Inget duger. Allt är fel. You name it.
Vi var på stan idag och fikade med mamma och när det var dags att åka och hon satt på cykeln och vi hade vinkat av kära mor, då kom störtfloden. Satan i gatan vad hon grät och skrek!
Hon ville vara med mormor, men hon skulle åka och kolla på båt så det gick ju inte. Till slut så fick jag nog och stannade vid en tom lekplats och satte ner henne ifrån cykeln och så fick hon ställa sig i "skamvrån" en stund.
Nu låter det kanske hemskt, men efter att man försökt att prata och lugna och inget funkar så är det de här det kommer till.
Jag satte mig brevid och väntade och efter kanske 2 minuter så var hon lugn och man kunde prata med henne och vi gick för att gunga en stund.
Lilla älsklingen, man känner sig som världens sämsta förälder, men det är seriöst det bästa sättet för Riley. När hon går igång på den växeln som hon kommer upp till, så är det ingen poäng med att försöka kommunicera eller "överrösta" skriket. De går inte. Bättre att hon får lugna ner sig och sen komma till mig, men att jag alltid finns i närheten och inte kastar in henne i skamvrån igen när hon försöker komma till sans.
Jag läste i någon föräldra-tidning att man inte skulle sätta barnen i skamvrån för att dom inte kan koppla till vad det är dom har gjort fel. Men om vi säger nu att X har klättrat upp på köksbordet trots att mamma har sagt nej och satt sig för att leka med vasen som står där. Mamma kommer in och ser detta och säger åt X att inte leka med vasen och att gå ner ifrån bordet genast. X gör inte det, utan plockar istället upp vasen och låter den trilla ner på golvet. Vad gör man då? Då har barnet varit direkt olydig mot en. Ska man vara pedagogisk och prata om det hela och säga "Det där var fel X, så får man inte göra." Medans man sitter och plockar skärvor och blommor på golvet. Eller ska man bara ryta till av den värsta grottkvinna-rösten och slänga in ungen på rummet tills den är snäll?
Ledsen om jag verkar hård, men det sista stämmer på mig. Det finns MÅNGA situationer där jag inte blir arg på Riley utan pratar och tar det lugnt, men när jag säger något och hon tittar på mig och "inte lyder" utan gör en direkt motsats, vad ska man tolka utav det?
Som när man säger åt att inte leka med maten och hon surar ihop och drar sen ut handen utanför stolen och bara protest-släpper gaffeln på golvet. Kom igen! Pedagogik!? Seriöst? Varför är det så fel för många att bli riktigt jävla arg? Det är ju en del av livet liksom. Sätter man sig emot mamma/pappa så kan det bli så att taket lyfter, men ingen dör och mamma/pappa blir glada snart igen. Man påpekar ju sen att man älskar barnet. Så är det ju.
Jag har hört det sägas att kanske hade det blivit bättre ifall man fick slå barn mera. Det tror jag väl inte mycket på. Däremot står jag nog på den sidan att vi har blivit för mjäkiga med barnen. Att det daltas för mycket och att vi inte blir tillräckligt jävla arga. Meningen är inte att barnen ska frukta oss, utan bara inte vilja göra mamma/pappa arg.
Jag har inte blivit uppfostrat hårt, men däremot har mina föräldrar blivit arga när jag har gjort något fel. Typ skitit i mina läxor och bara ridit hästar istället. Då fick jag gå in på rummet utan mat och höra att dom var besvikna på mig. Men nästa dag var det ju bra igen.
Eller som när jag ringt upp en telefonräkning på nästan 3000 kr. Då låg jag inte i lä. Då skrek dom på mig och satte mig ner för en lektion i telefonvett.
Men vad lärde jag mig av det då? Att fan i mig inte göra det igen. Och inte gjorde det ont eller dödade mig. Ingen slog mig.
Men jag tycker faktiskt att barn idag har mycket mindre respekt för sina föräldrar.
Självklart ska man förklara för barnen vad dom gjort för fel. Absolut! Men ibland verkar folk välja att använda förklarandet som enda bestraffning. Vad lär dom sig av det?
"Ok, om jag skjutsar ner vasen från bordet, då berättar mamma i lugn ton varför det är fel." Kom igen, varför ens bry sig?
Alla som någonsin varit ung vet hur lätt det är att koppla bort sånt. Hur man stänger av öronen och går till sitt "happy place" istället.
Nu menar jag inte att barnuppfostran är som hunduppfostran, för det vette fan, men om man nu använder det som exempel, att när du uppfostrar en hund, så daltar du inte med den. Du ryter tag när den kissar inne (om du precis har varit ute) och då nyper till den när den biter på något den inte får eller dylikt. En hård uppfostran för en liten valp, men som du får igen flera gånger om när valpen blir större. Då ligger det som grund där.
Det är bättre att ta tag i saken NU, än att vänta tills barnet gör samma sak när den är äldre. Varför mjäka för att dom är små? Det snackas ju överallt om hur smarta barnen är. Dom förstår. Kanske inte allt, men inte så lite som vissa tror, TROR jag.
Nåväl. Alla gör ju på sitt sätt. Jag HATAR att vara hård på Riley. Men det är ett uppfostringssätt som jag tror på. Curlande barn mår inte bra av det. Dom lär sig inget av det. Inget puschar dom till mera eller kräver att dom tar tag i saker.
Måste bara få tillägga. När jag och Riley var i lekparken så ville hon upp på en gunga. Hon försökte och försökte men kom inte upp, hon tittade på mig flera gånger och liksom "upp". Men så pratade jag med henne och sa "nej, försök igen nu" för jag såg så nära hon var. Jag förstod att flera andra föräldrar hade gett upp tidigare och gått fram och lyft upp henne, för det är ju bara en gunga. Men nej, satt kvar en stund till och hon försökte ett par gånger till och sen likt helvete så kom hon upp. Allt hon behövde göra var bara att skjuta fram foten lite mera så skon inte fastnade i ryggen på gungan. Hon var SÅ stolt när hon kom upp på gungan och kunde gunga själv!
Man ska inte vara hård JÄMT, men jag tycker att man ska kräva mera utav dom. Det som är möjligt för dom. Att plocka upp efter sig, att lägga saker i tvättkorgen, att kunna ta ner leksaker själv ifrån ett hyllplan som man vet att dom når, att ta sig upp själva när dom snubblar. etc etc.
Vad tycker ni? Är det fel att vara hård?
(Finaste lilla Riley <3 Mamma älskar dig!)
Nu är ju jag inte mamma (än på några månader iaf, och ungen lär ju inte vara "olydig" de första tiden heller) Men jag har däremot varot bonusmamma åt en femåring, där hon blev otroligt bortsämd de veckoe på året hon åkte ner till sin mamma o mormor, och när hon kom hem skrek o gormade hon om vi gick emot hennes vilja det minsta. Vad vi gjorde? Vi började med att säga "nej" och sedan förklara. Men när hon sen threw a huge fit över det, så plockade vi upp henne, gick helt sonika hem o slängde in henne på rummet. Ibland fick man tom sitta och hålla fast henne tills hon slutade (skrek,slog o sparkade)
Ingen av oss tyckte det var särskilt kul, men det hade inte hjälpt med något annat.
Det är samma med min hund, när hon VET vad jag vill att hon ska göra, ,men skiter i det och trotsar mig, så höjer jag rösten eller slänger ner henne (i vörsta fall) och jag mår skit av det, men hon lyder, lugnar sej, och släpper det.
Så är det nog med barn också.
Kort sagt: jag håller med dig helt enkelt <3