Frida & Riley

2011-09-06
12:14:40

Ett jävligt bittert inlägg.

Jag är en bitter människa, jag är det. Det är ingen nyhet direkt.
Jag gillar att skämta, skratta, ta hand om människor, mata dom, ge presenter, hjälpa till där jag kan, men fan i mig vad jag är bitter.
Det blir så. När inte mycket kommer tillbaka. Och det är vad jag tycker.

Jag sitter ofta tycker att det är så sjukt att folk inte förstår hur bra dom har det. Att folk med barn som lever i parförhållanden inte kan förstå hur pass lyckligt skattade dom är, som har farsan där som vill hjälpa till och som är en hjälpande hand och tar hälften (vilket jag hoppas att karljävlarna gör).
Det är sjukt att höra folk säga att dom tänker göra ett frivilligt val att lämna killen och leva ensamt med barnet, för mig är det sjukt. För det är något man får utstå, men frivilligt? Nej. Varför? För att det ÄR jobbigt med barn. Folk som säger att det är en jävla barnlek kan kyssa mitt arsle. Det är det inte. Det finns lättare dagar, men enkelt? Så fan heller. Jag säger inte att man måste ha någon, men varför göra det medvetet svårare för sig själv?
Om du nu tänker göra ett sådant val, tänk dig för en extra gång. För det är slitsamt. Det ÄR jobbigt.

Detsamma går till er som har syskon, familj, barnets pappa, släkt och vänner som kommer och tar hand om era barn utan att ni ber om det. Värdera sånt! Sånt är bra! Det är inte något som dom gör för att dom måste, dom gör det för att dom kanske ser att just DU skulle må bra av att få vara lite ensam och rå om dig själv eller få en chans att hänga ostört med kompisarna. Förstår ni att t o m något sådant kan vara lyxigt för någon där ute, som kanske inte bor nära familj eller precis flyttat till en stad och inte känner någon. Så när erat barns farmor/mormor/kusin/whatever ringer upp och frågar ifall dom ska ta med sig lilla X till lekparken, tacka en extra gång och berätta för dom hur pass mycket du uppskattar det. För dom får inte betalt för att göra det.

Ni som har lätta barn, som inte har haft kolik eller som aldrig gick igenom en separationsångest eller trots, värdera sånt också. För det finns faktiskt människor som kämpar tills dom blir gråhåriga med ungar som agerar som att dom hatar en (fastän dom inte gör det). Förstår ni hur pass bra ni har det? Gör ni det på riktigt? Så när ni sitter där och gnäller över att ungen skrek den där timmen, när den 99,9% av tiden annars är jävulskt tyst och lugn, tänk över situation och hur jäkligt lyckligt lottade ni är EGENTLIGEN. Och egentligen, vad fan gör den gnälliga timmen i det stora hela? Störde den dig? Gav den dig huvudvärk? Vad under 60 minuter den dagen var jobbigt för dig?

Jag är trött. Jag är sliten. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är tom. Otroligt tom.

Dessa saker stör mig dagligen. Varför? För att jag är avundsjuk.

Jag älskar inte Riley mindre bara för att jag är nere. Jag kommer aldrig älska henne mindre. Kärleken för henne kommer bara att växa. Men det är inte utan jobb. Jag måste det, för att det är så det är just nu. Just nu är en jobbig tid och just nu blir jag "prövad". Jag tycker att jag blir det.
Jag jämför inte Riley med någon annans unge, varför skulle jag det? Men fan, visst är det surt när ens unge ibland spenderar 23 timmar av dagen med att skrika eller vara arg på en, och så läser man någons blogg där det står att deras ungar är så jävlans lyckliga och fina och glada och oändligt jävla perfekta. Man ska inte jämföra sig, men när man är nere så är det svårt att inte göra det.

Egentligen tycker jag inte att jag borde skriva ett sånt här inlägg. För vad skulle jag tjäna på det? Men å andra sidan, vad skulle jag egentligen förlora? Värdefulla msn-konversationer? Vänner? Förtroenden?
Jag känner mig redan ensam, förrutom vissa få.. Så varför skulle det bli någon skillnad?

Seriöst. Varför ska man inte få visa att man är mänsklig, ledsen och nere ibland?

Jag attackerar inte specifika personer, jag attackerar grupper om du nu tycker så.

Sen vill jag även flika in, att ifall du ber mig om min hjälp och jag hjälper dig, så kostar ett tack ingenting. Glöm inte det. Det här riktar jag åt en person som kanske inte ens bemödar sig att läsa bloggen. Men fan, otacksamhet suger. Girigt..

Att känna sig arg är en sak.
Att känna sig ledsen är en sak.
Att känna sig irriterad är en sak.
Men att känna sig tom, hur fixar man det?
Kommentarer:
2011-09-06 @ 13:22:03
#1: Therese

I brist på annat jag kan göra, skickar jag en tanke och en virtuell kram.

2011-09-06 @ 13:28:39
#2: sofia

klart man får vara ledsen och nere. och det kan vara skönt att bara få ur sej det åxå! tycker det är helt mänskligt att känna som du gör <3

2011-09-06 @ 13:30:01

Kunde inte ha sagt det bättre själv... Och jag håller med dig! Jag har visserligen en sambo och en svärmor till hjälp, men den är ingen barnlek att ha barn! Inte ens när man är två! Men då har man ju någon att dela det jobbiga med.



Jag hör ju till skaran som "skryter" om mitt barn i min blogg... När han gjort något värt uppmärksammas. hade jag skrivit om allt han hittar på så har stackars Emil i Lönneberga inte en chans! =)



Har inget "bot" mot tomhet, men jag tror att det huxflux kommer att försvinna!



Hoppas du får ut något vettigt av detta svammel!



Och du.... TACK! För ett läsvärt inlägg i bloggdjungeln!

2011-09-06 @ 13:38:58
#4: Elin Karlsson

Om man känner sig tom kan man komma hem till oss, med eller utan barn, och få sig lite bry-sig-om så att man orkar känna efter hur lyckligt lottad man är med en frisk unge och ett snyggt anlete och ett starkt psyke :)<3 Puss!

2011-09-06 @ 18:36:56
#5: iA

Jag är skyldig dig hundratusentals tack,så mycket som du ställt upp för mig.

Och jag glömma sånt ibland, men jag hoppas du VET, att jag uppskattar allt du gör och har gjort <3



Sen förstår jag vad du menar med ditt blogginlägg, och jag förstår att du har det jobbigt, om du vill ställer jag gärna upp som barnvakt någongång, om än att det krävs lite planering innan :-) kan vara bra träning för mig ändå <3



Dock så håller jag inte Helt med i valet av att lämna barnets pappa frivilligt, men det är ju i mitt fall så, att jag skulle gå under om jag inte gjorde det, OCH jag har honom kvar som förälder till barnet,10 min bort, varje dag, så jag ska inte klaga alls <3 (dessutom sover han nog över mestadels den första tiden ändå) Vi kan bara inte BO ihop och vara ett par.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: