Frida & Riley

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om min resa till Australien, men det är inte därför jag skriver ett inlägg nu.

 

Jag tittade för ett par minuter sedan på Paralympics 2012 i London och började tänka på alla svårigheter som dessa människor har gått igenom i sina liv. Började sedan att fundera lite på facebook och de svårigheter som folk skriver ut att de har där. Vilken skillnad det är egentligen.
Man ska aldrig jämföra sig mot andra människor, för att alla upplever saker och ting olika. Det måste vi acceptera och lära oss att leva med. 

Jag avskyr min relationssituation tillsammans med Garry. Att vi måste spendera 6 månader ifrån varandra åt gången. Jag tycker ofta synd om mig själv att det är jobbigt, speciellt när jag ser andra som är så lyckliga i sina parförhållanden. Men där gör jag ju misstaget i att jämföra min situation emot andras. Det här är ju min och Garrys situation, inte paret på andra sidan vägen. 

När jag reste hem så blev jag introducerad utav slumpen till ett par otroliga människor. På resan ifrån Brisbane till Bangkok (9 hr flyg) så satt jag bredvid ett äldre par ifrån QLD som skulle på semester till Thailand. Vi började prata om allt och inget och dom berättade att ett av deras barnbarn satt i rullstol. Fräck som jag är så var jag "tvungen" att fråga ifall det var medfött eller skett efteråt, och det var det senare. När hon(barnbarnet) var 16 så satt hon med ett par vänner på stranden och hon fick ett ruttet träd över sig och blev paralyserad ifrån midjan neråt. Allt eftersom att hon blev äldre och gifte sig så trodde dom inte att hon kunde få barn, men det kunde hon och födde senare en son. Hon blev sedan gravid igen med en flicka och under graviditeten så åkte mannen ut för att dyka (professionell dykare) och drunknade tyvärr. Hon blev så pass upprörd att av pga "komplikationer" så förlorade hon flickan i magen. Idag så lever hon och sonen tillsammans med hennes mamma och livet tultar vidare. 

 

Nästa flyg som var ifrån Bangkok till Stockholm (10 hr flyg) så hamnade jag bredvid en väldigt trevlig herre som visade sig vara kardiologläkare på ett sjukhus i Stockholm. Vi pratade massvis och det visade sig att vi båda läste "The Hunger Games" också. Han var väldigt trevlig, dock så var det inte han jag tänkte berätta om. När han och jag satt och pratade så vände sig kvinnan framför om och sa med aussie-accent "Ursäkta, jag måste bara få säga att det är fantastiskt att få höra svenska". Jag svarade att jag tyckte detsamma om hennes dialekt då jag saknar Australien. Då berättade hon att hon var ifrån NZ (Nya Zeeland). De har väldigt snarlika dialekter. Hur som haver, hon och jag började prata väldigt mycket och vi båda hade mycket att berätta om varför vi reste till Sverige. Hon hade sin yngsta dotter i Sverige, men hade sina andra barn fortfarande kvar i NZ då de har sina egna familjer där borta. Hon nämnde sin man och jag frågade ifall han var kvar i Sverige eller på NZ och hon sa att han var på NZ. Så blev hennes ögon röda och hon sa att det här var sista resan. Jag, trött och orolig för mitt egna förhållande, frågade: "Har det tagit slut mellan er?". Hon svarade: "Nej, men han har cancer så han kommer inte att finnas kvar nästa gång jag åker över". Hon kunde inte stanna kvar med honom eftersom att hennes dotter var kvar i Sverige. 

 

Förstå mig rätt nu, jag jämför inte min situation med hennes, men att höra hennes historia och sedan tänka på hur jag ser på mina egna problem. Det gör att jag ser på mina problem med andra ögon. Enbart för att höra att min situation skulle kunna vara värre. Garrys och min situation är fortfarande inte roligt, men vi är båda vid liv, vi är båda ihop och villiga att kämpa på i förhållandet och våran framtid ser ljus ut trots att det är ett par år kvar tills vi kan vara ett "ordentligt" par. 

Man ska inte jämföra sig med andras problem, men att få höra om dom, gör att man kan få insikt i sina egna problem och istället se lösningar och de positiva sidorna. 

 

Jag är otroligt nöjd med mina resor då de gjort att jag inte gråtit. Jag är ledsen över att jag inte har min Garry hos mig, men jag är inte så pass ledsen att jag gråter. Jag vill tro att det har att göra med att jag har fått prata med trevliga människor som fått mig att skratta och som tagit hand om mig under resan. Som vågat berätta sina historier och även tagit sig tid att lyssna på min. 
Jag och läkaren presenterade våra namn efter 6 hr på flygresan och pratade då om hur svenskar inte är så pass snabba med att presentera sina namn för främlingar. Vi är ganska reserverade. Jag tror på öppenhet och ärlighet. Att våga dela med sig utav sig själv, för att kunna få tillbaka ifrån andra. Det finns många "tjuvar" där ute som enbart vill gotta sig i andras olycka och som tömmer ens batteri, men för varje nöt vill jag tro att det finns minst 5 vettiga människor. 

 

Jag vill gärna skriva mera om min situation med Garry och tankar och känslor kring det. Men jag är fortfarande jetlaggad och är alldeles för trött för att orka. 

 

Tack för att ni orkade läsa.