Frida & Riley

Så dagen spenderas liggandes på soffan och tittade på Bones säsong 6. En tanke slog mig när jag tittade dock. I ett avsnitt så försöker Cam få sin styvdotter att välja ett gymnasium som är mera passande för hennes intelligens och som är i deras hemtrakter. Men styvdottern (Michelle) har andra planer. Hon vill söka till ett gymnasium som är i en annan delstad eftersom att hennes pojkvän ska gå där. Cam blir förskräckt och försöker få Michelle att ändra på sig och när det inte går, så söker hon i smyg till ett bättre gymnasium åt Michelle bakom hennes rygg. "För det är sånt mammor gör".

Det blev en konversation kring förtroende och Sweets (psykologen i showen) förklarade att hon måste låta Michelle göra sina egna misstag och att hon kommer att fixa det själv tids nog.

Detta fick mig att fundera lite. När jag valde gymnasium så hade jag verkligen tusen idéer kring hur jag ville att det skulle vara och vad jag ville bli. Jag gick ifrån att vilja bli fotograf, till att filma snowboardåkare till att ogilla att hålla i en videokamera. Jag visste vilket gymnasium jag ville till, och det ärliga skälet var just av samma skäl som Michelle, för att min pojkvän (dåvarande) bodde där. Mina föräldrar ifrågasatte varför, men lät mig söka dit och lät mig gå där. Jag kan inte minnas att det var några speciella dispyter kring mitt gymnasieval.

Jag ångrar inte att jag gick där. Jag hade skitkul. För vidareutbildning däremot så var det inget vidare val. Jag valde att inte gå matte B eftersom att jag tyckte läraren var så dålig, och mina föräldrar gick med på det. Jag pluggade ju sen upp det på komvux (även om det tog tusen år). 

Men det är komiskt hur jag nu, när jag är 25, inser hur mycket mina föräldrar litade på mig och gav mig utrymme att verkligen få göra det jag ville. Visserligen är inte ens gymnasieval särskilt viktigt så länge det innehåller de ämnen som krävs för att få betyg iaf. Men jag känner att jag är tacksam för det förtroendet mina föräldrar hade för mig då och som de fortfarande har idag.

Det är lite sant som det sas i det avsnittet, att man ska låta barnen göra sina egna misstag och att det oftast brukar ordna sig, för när jag tittar på mitt liv idag (bortsett ifrån vissa saker) så anser jag att mitt liv ändå är relativt ordnat. Jag går en bra utbildning som kommer att leda till garanterat jobb i framtiden och jag har en fantastisk liten tjej.

Jag vill köra en tankebana: Om jag inte hade sökt till Stockholm, så hade jag inte träffat Rickard (som var vän med Anders). Hade jag inte träffat Rickard så hade jag aldrig börjat spela WoW. Hade jag aldrig börjat spela WoW så hade jag inte träffat Tony. Hade jag inte träffat Tony så hade jag inte fått Riley. Hade jag inte fått Riley så hade jag jobbat och inte haft tid för WoW. Hade jag inte haft tid för WoW så hade jag inte börjat prata med Garry.

Tack vare allt detta och mest tack vare Riley, så blev jag motiverad till att vidareutbilda mig då jag inte ville vara orolig över ekonomin mera och drifta runt som timvikarie eller underbetalt vårdbiträde. Visst höll jag på att utbilda mig till USKA, men även det är lite osäkert då det utbildas många undersköterskor och det finns inte jobb till alla. Det fick mig att bli motiverad nog att bli sjuksköterska och skaffa en säker framtid till mig och Riley. Knöliga och obekväma tider absolut, men med vetskapen om garanterat jobb, så känns det som att den ekonomiska biten ordnar sig.

Säga vad man vill, men den biten är viktig. Den ekonomiska. Pengar styr samhället, vare sig man gillar det eller inte. Det behöver inte påverka en mera än man själv tillåter, men just för mig så känns det viktigt att ha den ekonomiska biten ordnad. Att jag jobbar mina timmar på ett jobb som känns roligt för mig, och varje månad får ut en summa pengar som gör att jag och Riley kan göra dom sakerna vi vill. En arbetslös eller timvikarie har visserligen mycket tid för sina barn och kan umgås på ett annat sätt, men för mig fungerar inte det då jag blir alldeles för orolig och får för mycket ångest kring att jag borde arbeta istället för att vara ledig och osäkerheten i att summan som kommer in i slutet på månaden differerar varje månad. Jag pallar inte det. Sen anser jag inte att min kärlek för Riley ändras bara för att jag vill ha ett fast jobb med lön. Att jag vill ha en ekonomisk trygghet i att just få en fast lön som inte ändras hit och dit. Jag kan då spara undan pengar till nöjen för mig och Riley, vi kan ha en semester som  blir betald och längre än ett par dagar här och där, men som ändå inte är 24/7 som när man är arbetslös. Jag har råd att låta henne hålla på med de sporter och fritidsaktiviteter som hon vill (och som jag kommer pusha henne att göra), en syssla som blir hennes där hon kan få brilljera, växa och få styrka (inre och yttre) utav. Hon förtjänar det och sådant kostar. Face the fact. Jag älskade min barndom där jag fick prova på det jag ville (enbart hästar vart det dock :P) och jag kommer att göra mitt yttersta för att ge Riley det.

Det är vad jag vill.

Det har tagit ett tag att komma hit, och jag är inte klar, men jag känner att jag är ändå på en bra väg även om den inte är rak.

2½ år kvar dock innan det blir liv i luckan på jobbfronten. ^^