Frida & Riley

2014-01-18
21:51:00

Att kunna släppa på tyglarna

Jag vill kunna skriva. Skriva för att lätta på bördor och ge luft till mina funderingar, tankar, åsikter och frågor. Men, som jag har fått erfara, så kan ord vridas och tolkas fel. Jag tror att jag har en vriden syn på mig själv, en syn som liksom inte stämmer med det som andra ser mig som. En känsla kommer över mig mer ofta än sällan att folk inte alltid är ärliga emot mig. Att de tänker saker som de inte vågar säga. Kanske är jag paranoid, men tja, om varken bu eller bä sägs egentligen, så går det inte visserligen inte att tänka att det är en korrekt tanke av mig, men inte heller att jag har så fel.
Hur släpper man egentligen på kontrollen? Det är ju inte upp till mig liksom om andra pratar strunt eller inte, utan det är upp till mig att inte bry mig om att de gör det. Vad spelar det egentligen för roll om jag, mot förmodan, skulle vara ett samtalsämne? Skulle jag ändra mig? Jag tror det, inte mycket, men vi alla är under konstruktion, vilket innebär att konstruktiv kritik kan vara hjälpsamt. Tycker någon att jag är dryg, säg det, kanske är det faktiskt så att jag inte har uppfattat att jag är det. 
 
Jag har inga planer på att bli en ny människa, men däremot anser jag inte att jag är perfekt heller. Att man säger att man är perfekt som man är, innebär lite att man inte behöver förändras, och förändras man inte, så utvecklas man inte. Eller hur? Jag är för utveckling.
 
Man kanske skulle kunna säga som så att jag borde ta tag i det hela och bara försöka gå på känsla över hur jag själv uppfattar mig själv. Men om jag ändrar på något som jag tror behöver förändras, och det senare inte stämmer, vad har du skett? Har jag tillfredsställt mig själv eller enbart jobbat för att tillfredsställa den andra personen?
 

 
Jag vill göra folk glada. Jag vill se leenden, höra skratt, känna förtroenden och bygga relationer. Men just nu, uppfattar jag att alla dessa saker känns fake. Varje leende och skratt. Allt är fake. Att man får det där "laugh and a half" för att tystnaden är för pinsam istället. Att inte lika mycket sägs i förtroende längre, inte heller upplever jag att jag kan dela med mig lika mycket. För att jag känner att mitt egna förtroende mot andra försvinner. Det börjar bli mer och mer svårt att kunna urskilja vem jag ska lita på och vem jag inte kan lita på.
 
Foggy shit needs to leave, foggy shit be gone!
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: